I denna dom utvecklar Högsta Förvaltningsdomstolen ett prejudicerande resonemang kring hur lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ska tillämpas när misstanke om misshandel baserar sig på medicinska utlåtanden. HFD anför att utredningarna i målet måste ge tillräckligt stöd för att det antingen föreligger allvarliga brister i omsorgen eller, om det handlar om enstaka misstänkt misshandel, att denna verkligen ägt rum.Därvidlag framhålls att omhändertagande genom LVU är en ’mycket ingripande’ åtgärd, med stora konsekvenser för barnet och dess familj. Det får alltså inte finnas några tveksamheter om huruvida en misshandel verkligen ägt rum eller inte. När en misstanke om misshandel enbart grundar sig på vissa symptom hos barnet ’bör en förutsättning för tvångsingripande vara att det finns ett tydligt vetenskapligt stöd för orsakssamband mellan de medicinska fynden och det förutsatta våldet. Det får alltså inte framstå som tveksamt att våld kan ge upphov till de skador som konstaterats. Vidare måste samtliga relevanta symtom som behövs för att dra den slutsatsen föreligga i det enskilda fallet. Om det saknas ett tydligt vetenskapligt stöd för orsakssamband kan alltså inte frånvaron av andra tänkbara förklaringar till skadorna i sig medföra att det ska anses sannolikt att skadorna har orsakats genom våld’.
I detta mål inhämtade HFD synpunkter från Rättsliga rådet som konstaterade att ’Av det tillgängliga utredningsunderlaget framgår inga medicinska förhållanden som under rådande kunskapsläge tillåter slutsatsen att de påvisade undersökningsfynden direkt eller indirekt har orsakats av icke-accidentellt, dvs. tillfogat, våld’.
HFD hänvisar också till SBU-rapporten gällande validiteten mellan den så kallade triaden och misstanke om skakvåld eller annat icke-accidentellt våld och beslutar att avskriva målet.
Läs beslutet här: Högsta_förvaltningsdomstolen_991-17
Комментарии